Naughty & Mama

Häromdagen försökte en kille sälja tavlor till mig.

Han: And this one is inspired by a famous artist, can you guess who?
Jag: *paniktänker* alltså vadå menar han att jag ska känna igen en viss målarstil eller??? Tror han att jag är nån slags expert?
Han: I think you've heard of him. He cut his hair off.
Jag: No, I don't know. Tell me.
Han: Have you ever heard of van Gogh?
Jag: *stolt och försöker imponera med mina kunskaper* YES! I KNOW WHO THAT IS! He cut his ear off!!!
Han: Yeah...
*tystnad*
Jag: AAAAAHAAAAAAAA! That's what you said!!! I thought you said he cut his hair off! And I was like 'what's he talking about, everyone cuts their hair?'. Now I get it.
Han: Umm... Okay.

Citat från en deltagare i Paris Hilton's My New BFF:

I mean, licking a total strangers tounge is obviously a thing I wouldn't normally do. And at the photo shoot, I was all sensual, acting like I was gonna make out with a girl. So this was definitely a good week for me.

Igår såg jag Sverige-England matchen.

Jag har på mig pyjamas och gult nagellack. England gör tre mål.
Jag blir kall och tar på mig en blå tröja (som nu bildar en viss färgkombination med det gula nagellacket, ja ni fattar). Sverige gör tre mål.
Mitt i straffarna, som är helt jämna, blir jag varm och tar av tröjan igen. Sverige missar en straff och England vinner.

HUH? Är det jag som från och med nu har kontroll över hur det går för Sverige i fotboll??? Oh God, jag är inte mogen för det ansvaret.

Michael Jackson dog i natt. Och redan nu har People magazine lagt upp en hel guide över hans liv.

Det måste vara skumt att ha det jobbet. Sitta och göra långa rip- foto- och textreportage inför kändisar som fortfarande lever. Undrar hur de väljer ut vilka det är dags att skriva inför? Liksom, Hugh Hefner börjar ju bli jättegammal. Gör ett reportage! Och Rihanna kanske blir ihjälslagen av Chris Brown, skriv om henne nu! För säkerhets skull alltså.

Okej sorry. Man kanske inte får skämta om sånt.

Idag har jag ätit en hel påse Cream Cheese Chips.

Hejdå!

Idag körde jag till Mobilia för att köpa en jacka till min mamma. Obs hon betalade, jag är fortfarande pank och ogenerös. När jag hade parkerat bilen och skulle gå över ett övergångsställe så var jag lite dum. Stod och väntade en liten stund på bilar som körde förbi. Sen när jag skulle gå så lyfte jag ena foten som för att trycka på bilens gaspedal. Så stod jag där nån sekund och väntade på att bilen skulle börja rulla. Men det gjorde den ju inte.

Måste sett smått sinnessjukt ut.

Idag när jag precis lämnat städjobb ett och skulle ta itu med städjobb två råkade jag sätta på ett larm. Ingen hade varnat mig om att larmet skulle gå när jag öppnade den dörren, men där stod jag, hade lite halvt panik och visste inte vad jag skulle göra. Jag gjorde ett försök med koden som går till en av de ytte dörrarna, men jag visste att det inte skulle funka. När larmet sen började tjuta slängde jag i panik igen dörren. Jag stod där, helt orörlig. Ville verkligen bara springa därifrån och låtsas som inget hänt.
"What the hell? VAD ska jag göra nu? Det kommer komma larmgubbar och förhöra mig nu", tänkte jag.
     Efter ungefär en minut hörde jag fotsteg på andra sidan dörren och larmet stängdes av. När jag försiktigt öppnade för att be om ursäkte möttes jag av en livrädd servitris.
 
-Eeh, det var jag som satte på larmet. Förlåt, sa jag.
-Åh, fy vad skönt! Jag undrade vad det var jag hade gjort. Du skrämde mig jättemycket! svarade hon med bristande röstkontroll.
-Oj, förlåt! Jag ska inte...jag skulle bara städa och jag visste inte...

Det finns verkligen ingen poäng med denna historia! Haha. Förutom att larm är scary!

Badrumsvåg måste vara det onödigaste ordet nånsin. Liksom vadå badrum? Vågen har ju inte ens nåt med badrummet att göra. Man kan väga sig överallt liksom. Okej om man hade flera vågar i sitt hus så man skulle dela upp dem, typ badrumsvågen, köksvågen och vardagsrumsvågen. Men det har ju ingen. Sjukt onödigt ord helt enkelt.

Det är som att säga köksspis. Eller nej, ännu dummare. Jag kan inte ens komma på nåt exempel.

Maaan I'm a pathetic loser. Yes!

Jag har ju just flyttat. Och som sagt använde jag en massa banankartonger jag fick från mataffären för att packa all min skit. Ganska normalt eller hur?

När jag var liten trodde jag att kladdkaka var något min familj själv hade uppfunnit. Familjer har ju såna egna traditioner liksom, och jag trodde det var en av våra. Sen en dag när jag var hemma hos en kompis och fick kladdkaka till efterrätt så fick jag en liten chock och bara: vaa? Hur kan de ha kommit på exakt samma namn på typ exakt samma kaka? Men med tiden fattade jag hur det låg till.

Min mamma däremot. Hon tror fortfarande att det är hennes egna uppfinning att flytta med hjälp av bananlådor. Och jag planerar inte att berätta sanningen för henne any time soon.

Jag är rädd. Livrädd för chefen (tror jag han är) på tidningen metro.
Mitt otroligt glamorösa sommarjobb är ju som sagt städerska på lite olika ställen, bland annat på tidningen metros kontror. Som ni säkert han förstå känns det lite sådär halvjobbigt att krypa in under folks skrivbord, medan de försöker sälja reklamsidor för att byta papperskorgspåsar, men det är helt enkelt sånt man bara lär sig. Första gångerna var jag jätterädd, men nu går det av bara farten. Men så har vi då chefens rum. Han sitter inte med de andra, utan gömmer sig bakom en läskig (oftast stängd) dörr, där jag ibland hör honom ha allvarliga samtal med sina arbetare. Och av någon anledning vågar jag inte störa denna man! Jag hatar det helt enkelt! Har jobbat där i två veckor och städat hans rum två gånger. (Det ska städas varje dag...)
     Idag när jag kom märkte jag dock till min stora lycka att dörren var vidöppen och ingen var där. Så jag mer eller mindre sprang in, rev ut skräpet ur papperskorgen, svabbade av i ljusetshastighet och dammade cirka 0,00001% av bordets yta. Jag var allvarligt talat andfådd när jag kom därifrån, haha! Men jag hann.
Och så har jag det problemet ur världen...
...i alla fall tills imorgon då jag måste göra om det igen!

Ciao!

Insåg just att det alltid finns ost i föräldrarnas kyl.
Låter kanske som en självklarhet. Bara den som levt som en fattig student kan nog fatta hur det känns.

Liksom - jag kan göra smälta ostmackor till lunch! Ha lite ost på pastan! Göra en pizza? Om jag gör omelett (vilket jag egentligen hatar) kan jag göra den lite smågod genom att fylla med ost!

Jag har lärt mig uppskatta det lilla. Sen att le parents aldrig har chips hemma är ju lite jobbigt. Men jag ska fokusera på det positiva.

Mina föräldrar är svåra att förstå.

Jag: Mamma var är nyckeln till källaren?
Mamma: Pigtittaren.
Jag: Huh?
Mamma: Pigtittaren!
Jag: Va? Kan du prata svenska?
Mamma: Nyckeln är där, PIGTITTAREN!
Jag: Va? Alltså vad snackar du om? Var är den?
Pappa: Detta är en pigtittare (pekar bort mot andra sidan hallen)
Jag: Vadå detta? Vilket? VAR ÄR NYCKE... Aah just det jag lämnade den på köksbordet.
Mamma+Pappa: Pigtittaren!

That's all.

(och nej jag har fortfarande inte fattat vad de menade med pigtittaren)

Nu har jag flyttat tillbaks till Malmö. Tillbaka hem till mina föräldrar. Att bo med dem igen känns väl sådär.
Men några perks finns det - som att de alltid har en full kyl och frys. Idag har jag ätit tre skedar strössel rakt ur paketet och planerar att strax gå ner och knapra lite frödinges kladdkaka.

Hur som helst så är jag arbetslös och patetisk. What to do? Jag vet inte måste jag säga. Ingen vill ha mig hur många jobb jag än söker. Hmm. Dessutom har jag ont i nacken efter att ha kommit på delad förstaplats i en liten limbotävling.

Ciao

Idag såg jag en femtioårig man stå och klottra på en vägskylt. Först trodde jag att han stod och tvättade bort klotter, men när jag kom närmare insåg jag att det var en fet penna han höll i, och var i full färd med att kladda ner hela skylten. Det var lite kul.

Nu dags för tenta.

Jag håller på att flyttpacka och sånt. Det är jobbigt för det känns verkligen som det inte finns nån ände på jobbet. Hur mycket grejer har jag egentligen?
Har hämtat bananlådor på Willys tre dagar i rad nu och blivit tjenis (eller vad man säger) med personalen på fruktavdelningen. Imorgon ska jag dit igen.

Att flytta känns lite halvbra just nu. Ju närme flyttdagen kommer desto sämre känns det. Visst ska det bli kul att komma tillbaka till Malmö och allt folk där, men det skumma är att jag liksom haft ett liv här som jag ska lämna. När jag tvättar tänker jag: aldrig nånsin mer kommer jag vara i denna tvättstugan. När jag säger run in to folk jag känner i skolan tänker jag: jag kommer aldrig mer se denna personen. När jag cyklade hem från skolan idag tänkte jag: jag kommer bara cykla denna väg en gång till i mitt liv. Känns sjuuuukt. Och ångestframkallande. Men det ska nog bli bra. Så länge jag lyckas skaffa ett jobb och nånstans att bo i gamla Malmö...

Mitt i allt detta har jag en tenta imorgon. Förra året klarade 20% av studenterna den... Jag är ganska orolig med andra ord. Men det känns inte hopplöst. Så länge han inte gör en tenta med mest av de sakerna jag inte kan, typ P/E-tal, WACC, CAPM och betavärde - intressant info right?