Stela svenskar & vi
Idag tänkte jag på en grej. (Btw. Alltid när jag skriver grej tänker jag att det är fel och är på väg att ändra till "grig". Alltså som med mej, dej -> mig, dig.)
Som vi alla vet är svenskar ganska stela människor. Jag vet att man inte ska dra alla över en kam (Visst heter det kam och inte kant? Ååh, jag blandar alltid ihop det...) men nu tänker jag göra det i alla fall. Svenskar är i allmänhet rädda för att sticka ut och att prata med främlingar. Alla vill passa in och visar inte sina känslor öppet.
Själv har jag lagt märke till detta ännu mer sen jag flyttade från Malmö till Linköping, vilket makes sense eftersom östgötar är mer 'svenska' än skåningar (hoppas ni fattar vad jag menar med det).
T.ex. häromdagen när jag och Naughty satte oss ner mitt i ett överfullt tåg när jag inte orkade stå upp. Och så vräkte jag ett rör Pringles (som vi för övrigt hade stulit), där nere på golvet. Jag menar, egentligen är det ju inte det minsta konstigt, tycker jag i alla fall. Men ändå stirrade alla svenskar omkring oss, tisslade och tasslade lite med varann och gav djupa hatblickar.
De tål verkligen så lite! Alltså - vi skulle säkert få några blickar om samma grej hände i Malmö, men det skulle faktiskt inte vara alls lika mycket (enligt mina erfarenheter). Men det är inte "svenskar vs skåningar" jag tänkte skriva om egentligen.
Tillbaka till idag. När jag satt och pluggade i skolan kom det förbi en klass med blivande civilingenjörer. De var antagligen på väg till nåt evenemang eftersom alla hade student-overaller + likadana solglasögon & kepsar på sig. I sådana situationer vågar folk plötsligt sticka ut och vara "galna", det blir liksom den nya normen när man kommer i en grupp på det sättet. De skuttade fram, sjöng lite sånger och hälsade på främlingar som gick förbi (obs de var inte fulla).
Samma sak om man är ute till exempel. Att man pratar mer och släpper loss när man har druckit är ju en helt annan sak, men svenskarna behöver inte ens vara fulla för att plötsligt bete sig annorlunda, och visa sin personlighet lite tydligare om man träffar folk ute på natten. Jag gissar att det är bland annat därför studenter festar så mycket. Och att det är därför man har overaller och alla andra mystiska traditioner.
Här uppe ser mina klasskompisar mig som en ganska "out-there", utstickande person. Mest eftersom jag säger vad jag tänker, ibland gör små glädjedanser för mig själv, bjuder alla på godis och kakor all som oftast, och då och då tar upp lite väl (ja, lite väl enligt dem då) personliga ämnen med folk jag just lärt känna (typ när jag berättade om att jag hade fått stora problem när mitt toapapper tog slut hemma, och hur jag löste det, hehe.). En del gillar mig för det, andra blir sjukt rädda och tar avstånd från mig. Jag har kommit fram till att jag trivs med det, för de sistnämnda är ändå obviously not my kind of people.
(Det blir dessutom ännu stelare med åldern. En 20-åring som är lite crazy kan ändå bli accepterad, en 45-åring som beter sig på samma sätt ses ju verkligen som ett sär. Nu när jag skriver detta tredubblas min åldersnoja.)
Detta blev väldigt långt.
Som vi alla vet är svenskar ganska stela människor. Jag vet att man inte ska dra alla över en kam (Visst heter det kam och inte kant? Ååh, jag blandar alltid ihop det...) men nu tänker jag göra det i alla fall. Svenskar är i allmänhet rädda för att sticka ut och att prata med främlingar. Alla vill passa in och visar inte sina känslor öppet.
Själv har jag lagt märke till detta ännu mer sen jag flyttade från Malmö till Linköping, vilket makes sense eftersom östgötar är mer 'svenska' än skåningar (hoppas ni fattar vad jag menar med det).
T.ex. häromdagen när jag och Naughty satte oss ner mitt i ett överfullt tåg när jag inte orkade stå upp. Och så vräkte jag ett rör Pringles (som vi för övrigt hade stulit), där nere på golvet. Jag menar, egentligen är det ju inte det minsta konstigt, tycker jag i alla fall. Men ändå stirrade alla svenskar omkring oss, tisslade och tasslade lite med varann och gav djupa hatblickar.
De tål verkligen så lite! Alltså - vi skulle säkert få några blickar om samma grej hände i Malmö, men det skulle faktiskt inte vara alls lika mycket (enligt mina erfarenheter). Men det är inte "svenskar vs skåningar" jag tänkte skriva om egentligen.
Tillbaka till idag. När jag satt och pluggade i skolan kom det förbi en klass med blivande civilingenjörer. De var antagligen på väg till nåt evenemang eftersom alla hade student-overaller + likadana solglasögon & kepsar på sig. I sådana situationer vågar folk plötsligt sticka ut och vara "galna", det blir liksom den nya normen när man kommer i en grupp på det sättet. De skuttade fram, sjöng lite sånger och hälsade på främlingar som gick förbi (obs de var inte fulla).
Samma sak om man är ute till exempel. Att man pratar mer och släpper loss när man har druckit är ju en helt annan sak, men svenskarna behöver inte ens vara fulla för att plötsligt bete sig annorlunda, och visa sin personlighet lite tydligare om man träffar folk ute på natten. Jag gissar att det är bland annat därför studenter festar så mycket. Och att det är därför man har overaller och alla andra mystiska traditioner.
Här uppe ser mina klasskompisar mig som en ganska "out-there", utstickande person. Mest eftersom jag säger vad jag tänker, ibland gör små glädjedanser för mig själv, bjuder alla på godis och kakor all som oftast, och då och då tar upp lite väl (ja, lite väl enligt dem då) personliga ämnen med folk jag just lärt känna (typ när jag berättade om att jag hade fått stora problem när mitt toapapper tog slut hemma, och hur jag löste det, hehe.). En del gillar mig för det, andra blir sjukt rädda och tar avstånd från mig. Jag har kommit fram till att jag trivs med det, för de sistnämnda är ändå obviously not my kind of people.
(Det blir dessutom ännu stelare med åldern. En 20-åring som är lite crazy kan ändå bli accepterad, en 45-åring som beter sig på samma sätt ses ju verkligen som ett sär. Nu när jag skriver detta tredubblas min åldersnoja.)
Detta blev väldigt långt.
Kommentarer
Postat av: spider
fanx för snälling kommentaren =)
Trackback
